Så sitter man här igen. Ensam i mörkret, när övriga medlemmar i huset har gått och lagt sig. Tystnaden bryts endast av min musik. Jag får vara i fred, sjunka in i mig själv och bara vara. Jag gillar det.

Helst av allt hade jag dock varit med Lina ikväll. Att sova med varandra varje natt har sedan september gått till max 3 gånger i veckan, och oftast inte ens det på senare tid. Men snart är hon klar med sitt och vi får åter umgås regelbundet vilket jag gillar mer än min ensamhet i mörkret. I alla fall i några månader innan den dimmlagda hösten väntar. Hur livet ser ut då har jag ingen aning om. Vad som händer med mig, med Lina och med mina vänner. Det gör mig oroad och det är inget som gör mig positiv i tankarna på något sätt. Jag har svårt att gå vidare, även om jag vet att det måste ske. Inom de närmsta veckorna ska de första stegen tas till en förändrande framtid då utbildningar ska sökas. Har hittat en del som jag ska söka, märkligt nog finns den intressantaste här. Nere på högskolecentrum finns det en distansutbildning som jag ska söka. Kanske blir flytten inte av än på några år. Fast om den någonsin blir av vet jag faktiskt inte. Jag har rotat mig fast alldeles för hårt här i Vimmerby för att orka, vilja slita mig loss.

Vet att många har den motsatta inställningen till vad jag känner om min hemstad, och vet faktiskt inte någon som verkligen vill stanna. Undrar varför just jag trivs så utmärkt bra här. Finner inget logiskt svar. Mycket ligger i dimma en kväll som denna. Jag gillar det inte, men det är lärorikt i min jakten på min rätta framtid.

/Erik