Gårkvällen bestod av hopp mellan förhoppningar och förtvivlan, och slutade i stolthet över mitt älskade lag. Vi visade vad Liverpool FC står för och gav aldrig upp. Vi tog den moraliska segern. Det var en ganska dålig match egentligen spelmässigt med en domare som gick på varje filmning Chelsea-spelarna, och speciellt Drogba stod för. Stor som fotbollsspelare, men som idrottsman och människa en dvärg. Och ja många Liverpoolspelare filmar, men det är skillnad att göra det regelbundet och ha det i system i alla sorters närkamper mot att göra det enstaka gånger.

Efter matchen var man ganska uppjagad och somna var svårt, så tog några timmar innan jag somnade ordentligt. Dock trodde jag att jag skulle kunna sova till 10 iaf, men icke anande jag vad som komma skulle. Vid kvart över 8 drar min alldeles för morgonpigga flickvän av mig täcket och tvingar mig gå upp. Det är ganska jobbigt med en sådan ibland, även om det kan vara nyttigt att uppleva morgonen ibland. Efter en snabb frukost drog jag Lina, Raffe och Bellona ut på äventyr. En låång morgonpromenad på runt åtta kilometer i outforskade skogsmarker var ganska uppfriskande trots allt, fast imorgon sover jag nog hellre..



Idag är det 20 år sedan 96 Liverpoolsupportrar dog i en läktarkatastrof efter att 3000 personer packats ihop på en läktarsektion som rymde ca 1600 personer. Sedan den dagen har de anhöriga inte fått en ordentlig ursäkt från de ansvariga. The 96 shall never be forgotten. Justice for the 96!
Har tittat på minnescermoni från Anfield där de döda hedras, mkt starka bilder.



Ikväll väntar nog en fotbollsmatch till, om Lina kan stå ut med det. Vi får se. Väldigt taggad för lördag nu och för att fylla 20 förresten.

/Journeyman