Det blev en väldigt lyckad och händelsefull helg i landets huvudstad med min Lina minst sagt. Här kommer en LÅNG sammanfattning, häng med!

Tåg upp mot Sthlm först och främst, första gången jag åkte x2000 faktiskt. Det gick ju undan i barnbacken kan man säga, så vi var snart framme. Där väntade kaoset med människor som ska åt alla håll som man inte riktigt är van vid som "bonne". Lite virrigare blev det också när vi märkte att den blå linjen vi skulle åka till vårat hotell i Solna var avstängd från T-centralen. Det tog dock inte många minuter innan vi fattade hur vi skulle åka. Det var skönt att komma in på hotellrummet och känna att den första, lite jobbiga och virriga etappen på resan var avklarad. Klockan var runt 14 när vi kom dit så vi hade några timmar att fördriva innan vi skulle ut mot stadion. Mat hos en rolig matgubbe, lite shopping och några öl och vin utanför Råsunda där match pågick fick det bli vilket var trevligt!

När vi tagit oss till Stadion blev det först ett besök i öltältet, där Lina också köpte en hamburgare. De tittade på oss lite underligt när Lina inte ville ha något på den (ketchup hade de tydligen inte, vem vill ha det på hamburgare liksom?). När vi klev in genom den fina porten på Stadion såg vi den läckra scenen och ganska mycket folk som tagit plats. Det var inga svårigheter att ta sig fram till en bra plats dock. Vi stod i mitten, ungefär 30-40 meter ifrån scenen. Förbandet White Lies gjorde entré. De är personliga favoriter även dem efter en fantastisk debutplatta i år. De fick väldigt bra respons från publiken även om inte så många kunde låtarna. Drygt 45 minuter senare var de klara, mörkret föll mer och mer och folk kände att nu är det nära. När den låga bakgrundsmusiken byttes ut mot att U2:s nya singel "Magnificent" dunkades ut genom högtalarna steg tempraturen både en och två grader. En Jay Z-låt och ett stycke välkänt klassiskt musikstycke senare föll bakgrunden på scenen ner. Där var det pampiga omslaget till "Viva la Vida", gula lampor lös upp scenen, Life in Techicolor gick på och på storbildsskärmen zoomades Stockholm in från en jordglob. Coldplay var här. Den känslan går absolut inte beskriva, stunden var kommen och den var så stor och mäktig! Jag skrek hejdlöst av lycka.

Inledningen på konserten var ursinnig. Violet Hill öppnade, för att sedan avlösa Clocks, Yellow, In My Place. Det var totalt galet där nere. Folk sjöng, skrek och Coldplay showade och triggade publiken mer och mer. Efter detta var det dags att gå ner i tempo några låtar, ta de lite mindre kända för att folk skulle få andas. Efter några låtar från nya skivan som är bra, men inga favoriter kom stunden man så många gånger drömt om. Fix You dånade ut ur högtalarna, känslan var total. Det var bara sträcka armarna i skyn, sjunga och känna efter hur underbart livet är. Det blev inga tårar, men bra mycket gåshud. 2000-talets bästa låt utan tvekan gör sig ännu bättre live. Eftersom det är svårt att nå upp till denna nivå (det är därför den ska spelas sist!) sjönk tempot åter lite. Men efter att Chris Martin (vilket geni han är!) på egen hand gett en känsloladdad akustisk verision av The Hardest Part kom nästa "Moment to die for". VIVA LA VIDA! Vilken livelåt det är verkligen. "Ramsan" eller vad man ska kalla det i låten som går typ "ooaaaahhhaaa" ekade något aldeles fruktansvärt under andra halvan av låten så sista versen knappt hördes. Det var otroligt mäktigt  och kraftfullt. Denna ramsa hängde sedan med hela kvällen enda ner till tunnelbanan.

Pampiga Lost följde och höll uppe tempot bra. När Coldplay sedan försvinner från scenen bryter ganska stor förbryllelse ut. De ger sig ut i publiken men vart är de på väg? Många huvuden som snurrar på sig och undrar. Till sist dyker de upp på en väldigt liten scen nästan längst bak bland de som har ståplats. Måste varit väldigt häftigt för dem, men för oss längre fram blev det ju helt klart en temposänkare. Härliga och underskattade Green Eyes spelades och sedan en cover på MJs Billie Jean innan de tog sig tillbaka till stora scenen. Då revs det mest kraftfulla för kvällen av. Politik! Vilket tryck det var verkligen, kändes som man skulle flyga bakåt nästan, istället hoppade man upp och ner till denna otroliga låt. Efter denna urladdning kom sedan nog den låten som gav störst intryck trots allt. Favoritlåten från nya skiven (tillsammans med Viva la Vida) Lovers in Japan spelades, och vid refrängen sprutade en otrolig massa konfetti ut. Konfettin bestod av pappersfjärilar i alla färger, och när man tittade upp såg det ut som riktiga fjärliar flög förbi över än och i den stunden symboliserade varje fjäril en känsla av lycka  hos mig, det var så otroligt vackert. Tillsammans med låten och bakgrundsfilmen som visades blev det mest bestående minnet från kvällen.

Efter vackra Death and all of his Friends var det dags för Coldplay att gå av scenen och förbereda sig för extranummer. The Scientist inledde. Om Politik var kraftfull tack vare tryckte från högtalarna är The Scientist kraftfull tack vare Chris Martins sång och inlevelse i låten. Varje ord går rakt in i hjärtat och tillsammans med den underbara pianomusiken var det nog ingen som gick därifrån oberörd efteråt. Life in Techicolor II avslutade där allt började. En väldigt bra avslutningslåt som gör iaf mig väldigt glad och lycklig. "Now my feet won't touch the ground" sjunger Chris i refrängen och det var verkligen känslan efter konserten. Hög på lycka som får än att sväva på små moln. Detta kommer jag leva så otroligt länge på. Bara blunda och alla känslor, upplevelser och färger från konserten är där. Coldplay, tack så hemskt mycket för denna stund och tack för allt ni gjort för mig genom eran musik. Det var inte sista gången vi sågs!

     
     
   
Bilderna är ju allt annat än bra, min kamera är inte riktigt gjord för sånt här men det får duga!

Söndagen spenderades inne i centrala Stockholm då vi "shoppade loss" som det så populärt heter nu för tiden. Trots många affärer man inte varit i innan med ett stort utbud mot vad man är van vid blev inköpen på gamla hederliga H&M. En skjorta och en långärmad tröja blev det för min del. Fast så köpte jag ju två läckra Liverpooltröjor med. När jag äntligen lyckades hitta Derbybutiken där de säljer mängder av fotbollströjor blev jag alldeles salig! Lina tyckte nog jag var lite jobbig och töntig men man måste ju passa på! Att bestämma vilka t-shirts jag skulle köpa var mer än svårt. Efter lite övervägande med Lina kom jag till slut fram till två stycken! Sedan hann vi med att äta världshistoriens tunnaste pizza, om än god, sitta ner och vila fötterna lite och läsa recensionen från konserten och gå ut till riksdagshusen vid vattnet innan det var dags för hemfärd. Inget x2000 denna gången men ett bekvämt och fräscht regionståg fick duga.

Tack Lina för en väldigt trevlig resa <3. Och återigen tack Coldplay för en oförglömlig stund!

/erik