Coldplay och Jag
Nu är det dags att göra ett avbrott här i bloggsemestern.
Detta inlägg ska inte handla om vad jag gjort i sommar, det får kanske komma i ett senare inlägg. Detta inlägg ska inte handla om något som har hänt ännu överhuvudtaget, utan om förväntningar och förhoppningar inför morgondagen. Dagen då en stor dröm kommer gå i uppfyllelse. Jag och Coldplay möts äntligen för första gången. På min lista över band och artister att se innan döden ligger de högst upp.
Coldplay är mitt absoluta favoritband alla kategorier. I vintras var jag alldeles för sent ute och dåligt informerad om att de skulle spela i Sverige igen i år, så när jag började söka biljetter var det ju såklart på tok för sent. Våren och sommaren har bestått av många fördömmande tankar mot mig själv för att jag inte skaffade biljetter direkt. Speciellt eftersom rykten har sagt att de ska lägga av eller i alla fall ta en längre paus, så detta kunde vara lite av sista chansen. Så en dag när jag sitter i min varma postbil kommer ett sms som får alla dessa tankar att suddas ut totalt. Jag har blivit bönhörd, ett erbjudande om att köpa två ståplatsbiljetter för ordinarie pris dyker upp från egentligen ingenstans. Några snabba beslut senare och de är mina. Jag har strålat ända sedan dess, väntat, laddat upp, drömt mig bort många gånger.
Imorgon är det alltså dags, 22 augusti 2009. Stockholm Stadion. Jag, Lina, Coldplay och antagligen några fler kommer vara där. Jag är lite rädd för att jag har för stora förväntningar på hur det kommer vara. I mina tankar senaste veckorna har det varit den mest fantastiska spelningen som gjorts. Men jag kommer njuta varenda sekund och jag vet redan nu att jag kommer säga efteråt att det var det bästa jag sett. Konserten kommer bli en känslosam resa antagligen. Deras låtar har betytt otroligt mycket genom svåra och glada passager genom livet. Jag är ju en sådan människa som vänder sig till musik för att få ut känslor. The Scientist och Fix You kommer bli väldigt känslosamt. Varje ord ska skrikas ut med känsla från min sida och ta mig igenom ganska många års upplevelser på en och samma gång, positiva och negativa. Hur som har ju alltid deras låtar varit som den vännen jag talat ut för. Så det kommer bli som att träffa sin bästa kompis för första gången om man ska ta en ganska konstig metafor. Det är svårt att förklara, men folk känner nog igen sig.Jag är rädd för att jag kommer börja tjuta klimaxet i Fix You för att det är så fruktansvärt bra och stort för mig att få höra live. Antagligen inte men kommer det kommer så kommer det! Jag ska hoppa och leva mig in i varje tiondel av låtar som Lovers in Japan, Yellow, Viva la Vida, Life in Technicolor, Politik, Clocks. Ja listan på låtar som är hur bra som helst kan ju göras hur lång som helst.
Jag längtar så till att få stå där på inneplan och skrika ut allt dessa låtar har betytt för mig under två timmars tid, imorgon är det dags. Jag ska njuta av varje sekund!
/erik
Detta inlägg ska inte handla om vad jag gjort i sommar, det får kanske komma i ett senare inlägg. Detta inlägg ska inte handla om något som har hänt ännu överhuvudtaget, utan om förväntningar och förhoppningar inför morgondagen. Dagen då en stor dröm kommer gå i uppfyllelse. Jag och Coldplay möts äntligen för första gången. På min lista över band och artister att se innan döden ligger de högst upp.
Coldplay är mitt absoluta favoritband alla kategorier. I vintras var jag alldeles för sent ute och dåligt informerad om att de skulle spela i Sverige igen i år, så när jag började söka biljetter var det ju såklart på tok för sent. Våren och sommaren har bestått av många fördömmande tankar mot mig själv för att jag inte skaffade biljetter direkt. Speciellt eftersom rykten har sagt att de ska lägga av eller i alla fall ta en längre paus, så detta kunde vara lite av sista chansen. Så en dag när jag sitter i min varma postbil kommer ett sms som får alla dessa tankar att suddas ut totalt. Jag har blivit bönhörd, ett erbjudande om att köpa två ståplatsbiljetter för ordinarie pris dyker upp från egentligen ingenstans. Några snabba beslut senare och de är mina. Jag har strålat ända sedan dess, väntat, laddat upp, drömt mig bort många gånger.
Imorgon är det alltså dags, 22 augusti 2009. Stockholm Stadion. Jag, Lina, Coldplay och antagligen några fler kommer vara där. Jag är lite rädd för att jag har för stora förväntningar på hur det kommer vara. I mina tankar senaste veckorna har det varit den mest fantastiska spelningen som gjorts. Men jag kommer njuta varenda sekund och jag vet redan nu att jag kommer säga efteråt att det var det bästa jag sett. Konserten kommer bli en känslosam resa antagligen. Deras låtar har betytt otroligt mycket genom svåra och glada passager genom livet. Jag är ju en sådan människa som vänder sig till musik för att få ut känslor. The Scientist och Fix You kommer bli väldigt känslosamt. Varje ord ska skrikas ut med känsla från min sida och ta mig igenom ganska många års upplevelser på en och samma gång, positiva och negativa. Hur som har ju alltid deras låtar varit som den vännen jag talat ut för. Så det kommer bli som att träffa sin bästa kompis för första gången om man ska ta en ganska konstig metafor. Det är svårt att förklara, men folk känner nog igen sig.Jag är rädd för att jag kommer börja tjuta klimaxet i Fix You för att det är så fruktansvärt bra och stort för mig att få höra live. Antagligen inte men kommer det kommer så kommer det! Jag ska hoppa och leva mig in i varje tiondel av låtar som Lovers in Japan, Yellow, Viva la Vida, Life in Technicolor, Politik, Clocks. Ja listan på låtar som är hur bra som helst kan ju göras hur lång som helst.
Jag längtar så till att få stå där på inneplan och skrika ut allt dessa låtar har betytt för mig under två timmars tid, imorgon är det dags. Jag ska njuta av varje sekund!
/erik
Kommentarer
Trackback
