Har suttit och lyssnat på musik som vanligt i flera timmar nu. Har satt ihop en riktigt fin lista på Spotify med allt från Death Cab for Cutie till Rise Against. En salig blandning minst sagt. Helt plötsligt började jag fundera på varför jag tycker om musiken jag tycker om. Att texten är viktig (främst i de svenska artisterna) har jag haft klart för mig länge. Men sedan gick jag lite djupare. Givetvis är det viktigt med en skön musik. Pianomusik går rakt in i hjärtat. Därför är Coldplay helt enkelt bäst. Deras blandning av texter och genialiska musik byggd på piano är helt enkelt en perfekt blandning för att passa mig. (Jag måste se dem live, biljett kostar 1500 kr till Sthlm i augusti. Hade egentligen lätt varit värt det om man varit relativt välbärgad.)
Aukustisk gitarr är ju också väldigt njutbart. Lars W har frälst mig i många år med sin gitarr och sina texter. Samma sak med Kent även om det inte är så mycket gitarr i alla deras låtar.

Men sedan slog det mig. Lidelsen i rösten som finns faller jag för. Den finns i Chris Ms röst, i Jocke Bs, i Lasse Ws och i Håkan Hs. Den ger en otroligt äkta känsla i deras låtar och texter och tar det hela till en helt ny nivå. Jag har väldigt svårt för musik som har texter utan mening, folk som sjunger om kärlek eller annat och låtsas som om det är deras ord och att de betyder något för dem (tänk emd eller i stort sett all annan radiomusik) när det är någon anonym snubbe som skrivit varenda ord. Alla dessa jag räknat upp skriver sina låtar själva, upplevt det de skriver om och presenterar det sedan i sina låtar med sådan trovärdighet att man många gånger bara kan sluta sina ögon, luta sig tillbaka och njuta. Just lidelsen de har i vissa låtar är lättast att känna trovärdighet ifrån och därför jag väljer att lyfta fram den.

Håkan H är dock ett geni. Han sjunger otroligt speciellt. Hemskt för många, fantastiskt för andra. De som tycker det andra hör nog inte en klockren sångröst utan känslorna som finns. Han kan leverera så många olika känslor. Lidelse i t.ex "Det är så jag säger det" och en enorm glädje i "Kom igen Lena". Han kan dessutom sjunga en låt med ganska tragisk text på ett glatt sätt vilket gör det hela speciellt. Ett bra exempel på det är "Dom kommer kliva på dig". Fantastisk helt enkelt. Han kan dessutom sjunga på ett sätt som inte kan anses falskt. Titta här!

Det är ganska roligt att jag avskydde han i början och  lyssnar nu på han nästan varje natt innan jag ska somna. Jag skyller på min bror som fortfarande avskyr han, och tryckte in i min skalle att han var helt åt helvete dålig. Oskar, du har fel. Jag gav Håkan aldrig chansen fören jag hörde en låt (tror det var En vän med en bil) på en uppvärming i Storebro innan en fotbollsmatch. Fick inte bort låten från huvudet under hela matchen. Det gick även väldigt bra den matchen (två mål tror jag) så jag tog det som ett gott tecken. När jag kom hem bestämde jag mig för att ta klivet och börja lyssna på Håkan H. Det beslutet har jag aldrig ångrat. Såg han live i somras på festivalen och det var fan topp 3 av det bästa jag sett. Geni var ordet.

Svävade ut lite där, men ibland far tankarna åt alla håll och kanter.

Sov gott.

/musikälskaren

Ps. jag ber om ursäkt till alla som tog illa upp för att jag nämnde emd i min text. Det ska förhoppningsvis aldrig ske igen..