Gravity, release me..
..and don't ever hold me down..
Idag fick jag ett brev på posten, från posten. Det var postens vd som tackade för en lyckad sommar bland annat. Det nog inte bara jag som fick ett sådant brev, men trevligt tänkte jag och slängde brevet i pappersinsamlingen.
Idag är det en vecka sedan jag slutade där, på posten. Trots att jobbet gjorde mig väldigt trött och att jag var ganska less på det i slutet är det helt klart ett jobb jag kommer titta tilbaka på och minnas de goda sidorna. Friheten att få sluta när man var klar med allt och därmed slippa stress, alla timmar i bilen med p3 på radion, trevliga människor som blev glada över att få sin post, trevliga arbetskamrater med mera. Saker som stunderna när alarmet ringde 05.45, den enformiga sorteringen med brev som aldrig ville ta slut och alla trappsteg i bullerbyn väger inte alls lika tungt så här efteråt. Jag är glad att jag fick jobbet på posten, den gjorde sommaren riktigt bra trots jobb. Jag är ju lite av en jobbhatare egentligen, aldrig riktigt lärt mig att arbeta men posten fick mig på rätt spår kan man säga.
Postens arbetstider gav också mycket tid till annat denna sommar. Tiden spenderades mestadels med Lina. Hennes sommarkurs som höll oss från varandra i tre veckor fick mig att vilja spendera så mycket tid med henne som möjligt efter hennes hemkomst, även om man såklart måste få lite ensamtid då och då. Vi gjorde, som vanligt, inget direkt speciellt. Badade när vädret tillät vilket inte blev allt för många gånger. Den varma perioden var ju när Lina var borta, men några gånger hanns det allt med. Roligast var när vi tog med oss Raffe ut till våran stuga så han fick bada. Han skuttade omkring vid den långgrunda sjön och letade efter pinnar. Några gånger fick han upp några pinnar stora som små träd och gav sig fan på att dra upp dem på land. Han är en riktig entertainer den där hunden!
Några fester blev det också av, fler än förra året. Förfesterna var riktigt lyckade sommarfester med utesittande, grill och skratt. Sedan förstörde Harrys stämningen nästan alla gånger på grund av bristen på folk men så kan det vara. Egentligen borde man aldrig lämna förfesten för det är alltid dem som är roliga.
Sonispherefestivalen avverkades också en dag i juli. Metallica var otroligt grymma att se, ytterligare en upplevelse man inte kommer glömma. Hade jag bara sett Killers på Hultsfredsfestivalen hade denna sommar blivit en komplett musiksommar, men så blev det alltså inte. Det kommer nog fler chanser.
Nu lider det mot hösten mer och mer även om vädret är helt okej för tillfället. Men det märks att det blir mörkare och mörkare för varje dag som går. Om 6 dagar börjar skolan, det känns faktiskt riktigt spännande. Om det blir som jag hoppas på kommer det bli riktigt lyckat, allt har gått min väg än så länge i alla fall när det gäller skolan även om jag är lite sent ute med vissa formella saker som ansökningar men börjar få ordning på det nu tror jag minsann!
Det är mycket som går med mig just nu känner jag, denna sommar har givit mig ett rejält uppsving på många sätt. Jag har blivit en gladare människa igen och även vuxit inombords.
..Now my feet won't touch the ground.
/erik
Idag fick jag ett brev på posten, från posten. Det var postens vd som tackade för en lyckad sommar bland annat. Det nog inte bara jag som fick ett sådant brev, men trevligt tänkte jag och slängde brevet i pappersinsamlingen.
Idag är det en vecka sedan jag slutade där, på posten. Trots att jobbet gjorde mig väldigt trött och att jag var ganska less på det i slutet är det helt klart ett jobb jag kommer titta tilbaka på och minnas de goda sidorna. Friheten att få sluta när man var klar med allt och därmed slippa stress, alla timmar i bilen med p3 på radion, trevliga människor som blev glada över att få sin post, trevliga arbetskamrater med mera. Saker som stunderna när alarmet ringde 05.45, den enformiga sorteringen med brev som aldrig ville ta slut och alla trappsteg i bullerbyn väger inte alls lika tungt så här efteråt. Jag är glad att jag fick jobbet på posten, den gjorde sommaren riktigt bra trots jobb. Jag är ju lite av en jobbhatare egentligen, aldrig riktigt lärt mig att arbeta men posten fick mig på rätt spår kan man säga.
Postens arbetstider gav också mycket tid till annat denna sommar. Tiden spenderades mestadels med Lina. Hennes sommarkurs som höll oss från varandra i tre veckor fick mig att vilja spendera så mycket tid med henne som möjligt efter hennes hemkomst, även om man såklart måste få lite ensamtid då och då. Vi gjorde, som vanligt, inget direkt speciellt. Badade när vädret tillät vilket inte blev allt för många gånger. Den varma perioden var ju när Lina var borta, men några gånger hanns det allt med. Roligast var när vi tog med oss Raffe ut till våran stuga så han fick bada. Han skuttade omkring vid den långgrunda sjön och letade efter pinnar. Några gånger fick han upp några pinnar stora som små träd och gav sig fan på att dra upp dem på land. Han är en riktig entertainer den där hunden!
Några fester blev det också av, fler än förra året. Förfesterna var riktigt lyckade sommarfester med utesittande, grill och skratt. Sedan förstörde Harrys stämningen nästan alla gånger på grund av bristen på folk men så kan det vara. Egentligen borde man aldrig lämna förfesten för det är alltid dem som är roliga.
Sonispherefestivalen avverkades också en dag i juli. Metallica var otroligt grymma att se, ytterligare en upplevelse man inte kommer glömma. Hade jag bara sett Killers på Hultsfredsfestivalen hade denna sommar blivit en komplett musiksommar, men så blev det alltså inte. Det kommer nog fler chanser.
Nu lider det mot hösten mer och mer även om vädret är helt okej för tillfället. Men det märks att det blir mörkare och mörkare för varje dag som går. Om 6 dagar börjar skolan, det känns faktiskt riktigt spännande. Om det blir som jag hoppas på kommer det bli riktigt lyckat, allt har gått min väg än så länge i alla fall när det gäller skolan även om jag är lite sent ute med vissa formella saker som ansökningar men börjar få ordning på det nu tror jag minsann!
Det är mycket som går med mig just nu känner jag, denna sommar har givit mig ett rejält uppsving på många sätt. Jag har blivit en gladare människa igen och även vuxit inombords.
..Now my feet won't touch the ground.
/erik
VIVA LA VIDA!
Det blev en väldigt lyckad och händelsefull helg i landets huvudstad med min Lina minst sagt. Här kommer en LÅNG sammanfattning, häng med!
Tåg upp mot Sthlm först och främst, första gången jag åkte x2000 faktiskt. Det gick ju undan i barnbacken kan man säga, så vi var snart framme. Där väntade kaoset med människor som ska åt alla håll som man inte riktigt är van vid som "bonne". Lite virrigare blev det också när vi märkte att den blå linjen vi skulle åka till vårat hotell i Solna var avstängd från T-centralen. Det tog dock inte många minuter innan vi fattade hur vi skulle åka. Det var skönt att komma in på hotellrummet och känna att den första, lite jobbiga och virriga etappen på resan var avklarad. Klockan var runt 14 när vi kom dit så vi hade några timmar att fördriva innan vi skulle ut mot stadion. Mat hos en rolig matgubbe, lite shopping och några öl och vin utanför Råsunda där match pågick fick det bli vilket var trevligt!
När vi tagit oss till Stadion blev det först ett besök i öltältet, där Lina också köpte en hamburgare. De tittade på oss lite underligt när Lina inte ville ha något på den (ketchup hade de tydligen inte, vem vill ha det på hamburgare liksom?). När vi klev in genom den fina porten på Stadion såg vi den läckra scenen och ganska mycket folk som tagit plats. Det var inga svårigheter att ta sig fram till en bra plats dock. Vi stod i mitten, ungefär 30-40 meter ifrån scenen. Förbandet White Lies gjorde entré. De är personliga favoriter även dem efter en fantastisk debutplatta i år. De fick väldigt bra respons från publiken även om inte så många kunde låtarna. Drygt 45 minuter senare var de klara, mörkret föll mer och mer och folk kände att nu är det nära. När den låga bakgrundsmusiken byttes ut mot att U2:s nya singel "Magnificent" dunkades ut genom högtalarna steg tempraturen både en och två grader. En Jay Z-låt och ett stycke välkänt klassiskt musikstycke senare föll bakgrunden på scenen ner. Där var det pampiga omslaget till "Viva la Vida", gula lampor lös upp scenen, Life in Techicolor gick på och på storbildsskärmen zoomades Stockholm in från en jordglob. Coldplay var här. Den känslan går absolut inte beskriva, stunden var kommen och den var så stor och mäktig! Jag skrek hejdlöst av lycka.
Inledningen på konserten var ursinnig. Violet Hill öppnade, för att sedan avlösa Clocks, Yellow, In My Place. Det var totalt galet där nere. Folk sjöng, skrek och Coldplay showade och triggade publiken mer och mer. Efter detta var det dags att gå ner i tempo några låtar, ta de lite mindre kända för att folk skulle få andas. Efter några låtar från nya skivan som är bra, men inga favoriter kom stunden man så många gånger drömt om. Fix You dånade ut ur högtalarna, känslan var total. Det var bara sträcka armarna i skyn, sjunga och känna efter hur underbart livet är. Det blev inga tårar, men bra mycket gåshud. 2000-talets bästa låt utan tvekan gör sig ännu bättre live. Eftersom det är svårt att nå upp till denna nivå (det är därför den ska spelas sist!) sjönk tempot åter lite. Men efter att Chris Martin (vilket geni han är!) på egen hand gett en känsloladdad akustisk verision av The Hardest Part kom nästa "Moment to die for". VIVA LA VIDA! Vilken livelåt det är verkligen. "Ramsan" eller vad man ska kalla det i låten som går typ "ooaaaahhhaaa" ekade något aldeles fruktansvärt under andra halvan av låten så sista versen knappt hördes. Det var otroligt mäktigt och kraftfullt. Denna ramsa hängde sedan med hela kvällen enda ner till tunnelbanan.
Pampiga Lost följde och höll uppe tempot bra. När Coldplay sedan försvinner från scenen bryter ganska stor förbryllelse ut. De ger sig ut i publiken men vart är de på väg? Många huvuden som snurrar på sig och undrar. Till sist dyker de upp på en väldigt liten scen nästan längst bak bland de som har ståplats. Måste varit väldigt häftigt för dem, men för oss längre fram blev det ju helt klart en temposänkare. Härliga och underskattade Green Eyes spelades och sedan en cover på MJs Billie Jean innan de tog sig tillbaka till stora scenen. Då revs det mest kraftfulla för kvällen av. Politik! Vilket tryck det var verkligen, kändes som man skulle flyga bakåt nästan, istället hoppade man upp och ner till denna otroliga låt. Efter denna urladdning kom sedan nog den låten som gav störst intryck trots allt. Favoritlåten från nya skiven (tillsammans med Viva la Vida) Lovers in Japan spelades, och vid refrängen sprutade en otrolig massa konfetti ut. Konfettin bestod av pappersfjärilar i alla färger, och när man tittade upp såg det ut som riktiga fjärliar flög förbi över än och i den stunden symboliserade varje fjäril en känsla av lycka hos mig, det var så otroligt vackert. Tillsammans med låten och bakgrundsfilmen som visades blev det mest bestående minnet från kvällen.
Efter vackra Death and all of his Friends var det dags för Coldplay att gå av scenen och förbereda sig för extranummer. The Scientist inledde. Om Politik var kraftfull tack vare tryckte från högtalarna är The Scientist kraftfull tack vare Chris Martins sång och inlevelse i låten. Varje ord går rakt in i hjärtat och tillsammans med den underbara pianomusiken var det nog ingen som gick därifrån oberörd efteråt. Life in Techicolor II avslutade där allt började. En väldigt bra avslutningslåt som gör iaf mig väldigt glad och lycklig. "Now my feet won't touch the ground" sjunger Chris i refrängen och det var verkligen känslan efter konserten. Hög på lycka som får än att sväva på små moln. Detta kommer jag leva så otroligt länge på. Bara blunda och alla känslor, upplevelser och färger från konserten är där. Coldplay, tack så hemskt mycket för denna stund och tack för allt ni gjort för mig genom eran musik. Det var inte sista gången vi sågs!
Bilderna är ju allt annat än bra, min kamera är inte riktigt gjord för sånt här men det får duga!
Söndagen spenderades inne i centrala Stockholm då vi "shoppade loss" som det så populärt heter nu för tiden. Trots många affärer man inte varit i innan med ett stort utbud mot vad man är van vid blev inköpen på gamla hederliga H&M. En skjorta och en långärmad tröja blev det för min del. Fast så köpte jag ju två läckra Liverpooltröjor med. När jag äntligen lyckades hitta Derbybutiken där de säljer mängder av fotbollströjor blev jag alldeles salig! Lina tyckte nog jag var lite jobbig och töntig men man måste ju passa på! Att bestämma vilka t-shirts jag skulle köpa var mer än svårt. Efter lite övervägande med Lina kom jag till slut fram till två stycken! Sedan hann vi med att äta världshistoriens tunnaste pizza, om än god, sitta ner och vila fötterna lite och läsa recensionen från konserten och gå ut till riksdagshusen vid vattnet innan det var dags för hemfärd. Inget x2000 denna gången men ett bekvämt och fräscht regionståg fick duga.
Tack Lina för en väldigt trevlig resa <3. Och återigen tack Coldplay för en oförglömlig stund!
/erik
Tåg upp mot Sthlm först och främst, första gången jag åkte x2000 faktiskt. Det gick ju undan i barnbacken kan man säga, så vi var snart framme. Där väntade kaoset med människor som ska åt alla håll som man inte riktigt är van vid som "bonne". Lite virrigare blev det också när vi märkte att den blå linjen vi skulle åka till vårat hotell i Solna var avstängd från T-centralen. Det tog dock inte många minuter innan vi fattade hur vi skulle åka. Det var skönt att komma in på hotellrummet och känna att den första, lite jobbiga och virriga etappen på resan var avklarad. Klockan var runt 14 när vi kom dit så vi hade några timmar att fördriva innan vi skulle ut mot stadion. Mat hos en rolig matgubbe, lite shopping och några öl och vin utanför Råsunda där match pågick fick det bli vilket var trevligt!
När vi tagit oss till Stadion blev det först ett besök i öltältet, där Lina också köpte en hamburgare. De tittade på oss lite underligt när Lina inte ville ha något på den (ketchup hade de tydligen inte, vem vill ha det på hamburgare liksom?). När vi klev in genom den fina porten på Stadion såg vi den läckra scenen och ganska mycket folk som tagit plats. Det var inga svårigheter att ta sig fram till en bra plats dock. Vi stod i mitten, ungefär 30-40 meter ifrån scenen. Förbandet White Lies gjorde entré. De är personliga favoriter även dem efter en fantastisk debutplatta i år. De fick väldigt bra respons från publiken även om inte så många kunde låtarna. Drygt 45 minuter senare var de klara, mörkret föll mer och mer och folk kände att nu är det nära. När den låga bakgrundsmusiken byttes ut mot att U2:s nya singel "Magnificent" dunkades ut genom högtalarna steg tempraturen både en och två grader. En Jay Z-låt och ett stycke välkänt klassiskt musikstycke senare föll bakgrunden på scenen ner. Där var det pampiga omslaget till "Viva la Vida", gula lampor lös upp scenen, Life in Techicolor gick på och på storbildsskärmen zoomades Stockholm in från en jordglob. Coldplay var här. Den känslan går absolut inte beskriva, stunden var kommen och den var så stor och mäktig! Jag skrek hejdlöst av lycka.
Inledningen på konserten var ursinnig. Violet Hill öppnade, för att sedan avlösa Clocks, Yellow, In My Place. Det var totalt galet där nere. Folk sjöng, skrek och Coldplay showade och triggade publiken mer och mer. Efter detta var det dags att gå ner i tempo några låtar, ta de lite mindre kända för att folk skulle få andas. Efter några låtar från nya skivan som är bra, men inga favoriter kom stunden man så många gånger drömt om. Fix You dånade ut ur högtalarna, känslan var total. Det var bara sträcka armarna i skyn, sjunga och känna efter hur underbart livet är. Det blev inga tårar, men bra mycket gåshud. 2000-talets bästa låt utan tvekan gör sig ännu bättre live. Eftersom det är svårt att nå upp till denna nivå (det är därför den ska spelas sist!) sjönk tempot åter lite. Men efter att Chris Martin (vilket geni han är!) på egen hand gett en känsloladdad akustisk verision av The Hardest Part kom nästa "Moment to die for". VIVA LA VIDA! Vilken livelåt det är verkligen. "Ramsan" eller vad man ska kalla det i låten som går typ "ooaaaahhhaaa" ekade något aldeles fruktansvärt under andra halvan av låten så sista versen knappt hördes. Det var otroligt mäktigt och kraftfullt. Denna ramsa hängde sedan med hela kvällen enda ner till tunnelbanan.
Pampiga Lost följde och höll uppe tempot bra. När Coldplay sedan försvinner från scenen bryter ganska stor förbryllelse ut. De ger sig ut i publiken men vart är de på väg? Många huvuden som snurrar på sig och undrar. Till sist dyker de upp på en väldigt liten scen nästan längst bak bland de som har ståplats. Måste varit väldigt häftigt för dem, men för oss längre fram blev det ju helt klart en temposänkare. Härliga och underskattade Green Eyes spelades och sedan en cover på MJs Billie Jean innan de tog sig tillbaka till stora scenen. Då revs det mest kraftfulla för kvällen av. Politik! Vilket tryck det var verkligen, kändes som man skulle flyga bakåt nästan, istället hoppade man upp och ner till denna otroliga låt. Efter denna urladdning kom sedan nog den låten som gav störst intryck trots allt. Favoritlåten från nya skiven (tillsammans med Viva la Vida) Lovers in Japan spelades, och vid refrängen sprutade en otrolig massa konfetti ut. Konfettin bestod av pappersfjärilar i alla färger, och när man tittade upp såg det ut som riktiga fjärliar flög förbi över än och i den stunden symboliserade varje fjäril en känsla av lycka hos mig, det var så otroligt vackert. Tillsammans med låten och bakgrundsfilmen som visades blev det mest bestående minnet från kvällen.
Efter vackra Death and all of his Friends var det dags för Coldplay att gå av scenen och förbereda sig för extranummer. The Scientist inledde. Om Politik var kraftfull tack vare tryckte från högtalarna är The Scientist kraftfull tack vare Chris Martins sång och inlevelse i låten. Varje ord går rakt in i hjärtat och tillsammans med den underbara pianomusiken var det nog ingen som gick därifrån oberörd efteråt. Life in Techicolor II avslutade där allt började. En väldigt bra avslutningslåt som gör iaf mig väldigt glad och lycklig. "Now my feet won't touch the ground" sjunger Chris i refrängen och det var verkligen känslan efter konserten. Hög på lycka som får än att sväva på små moln. Detta kommer jag leva så otroligt länge på. Bara blunda och alla känslor, upplevelser och färger från konserten är där. Coldplay, tack så hemskt mycket för denna stund och tack för allt ni gjort för mig genom eran musik. Det var inte sista gången vi sågs!
Bilderna är ju allt annat än bra, min kamera är inte riktigt gjord för sånt här men det får duga!
Söndagen spenderades inne i centrala Stockholm då vi "shoppade loss" som det så populärt heter nu för tiden. Trots många affärer man inte varit i innan med ett stort utbud mot vad man är van vid blev inköpen på gamla hederliga H&M. En skjorta och en långärmad tröja blev det för min del. Fast så köpte jag ju två läckra Liverpooltröjor med. När jag äntligen lyckades hitta Derbybutiken där de säljer mängder av fotbollströjor blev jag alldeles salig! Lina tyckte nog jag var lite jobbig och töntig men man måste ju passa på! Att bestämma vilka t-shirts jag skulle köpa var mer än svårt. Efter lite övervägande med Lina kom jag till slut fram till två stycken! Sedan hann vi med att äta världshistoriens tunnaste pizza, om än god, sitta ner och vila fötterna lite och läsa recensionen från konserten och gå ut till riksdagshusen vid vattnet innan det var dags för hemfärd. Inget x2000 denna gången men ett bekvämt och fräscht regionståg fick duga.
Tack Lina för en väldigt trevlig resa <3. Och återigen tack Coldplay för en oförglömlig stund!
/erik
Coldplay och Jag
Nu är det dags att göra ett avbrott här i bloggsemestern.
Detta inlägg ska inte handla om vad jag gjort i sommar, det får kanske komma i ett senare inlägg. Detta inlägg ska inte handla om något som har hänt ännu överhuvudtaget, utan om förväntningar och förhoppningar inför morgondagen. Dagen då en stor dröm kommer gå i uppfyllelse. Jag och Coldplay möts äntligen för första gången. På min lista över band och artister att se innan döden ligger de högst upp.
Coldplay är mitt absoluta favoritband alla kategorier. I vintras var jag alldeles för sent ute och dåligt informerad om att de skulle spela i Sverige igen i år, så när jag började söka biljetter var det ju såklart på tok för sent. Våren och sommaren har bestått av många fördömmande tankar mot mig själv för att jag inte skaffade biljetter direkt. Speciellt eftersom rykten har sagt att de ska lägga av eller i alla fall ta en längre paus, så detta kunde vara lite av sista chansen. Så en dag när jag sitter i min varma postbil kommer ett sms som får alla dessa tankar att suddas ut totalt. Jag har blivit bönhörd, ett erbjudande om att köpa två ståplatsbiljetter för ordinarie pris dyker upp från egentligen ingenstans. Några snabba beslut senare och de är mina. Jag har strålat ända sedan dess, väntat, laddat upp, drömt mig bort många gånger.
Imorgon är det alltså dags, 22 augusti 2009. Stockholm Stadion. Jag, Lina, Coldplay och antagligen några fler kommer vara där. Jag är lite rädd för att jag har för stora förväntningar på hur det kommer vara. I mina tankar senaste veckorna har det varit den mest fantastiska spelningen som gjorts. Men jag kommer njuta varenda sekund och jag vet redan nu att jag kommer säga efteråt att det var det bästa jag sett. Konserten kommer bli en känslosam resa antagligen. Deras låtar har betytt otroligt mycket genom svåra och glada passager genom livet. Jag är ju en sådan människa som vänder sig till musik för att få ut känslor. The Scientist och Fix You kommer bli väldigt känslosamt. Varje ord ska skrikas ut med känsla från min sida och ta mig igenom ganska många års upplevelser på en och samma gång, positiva och negativa. Hur som har ju alltid deras låtar varit som den vännen jag talat ut för. Så det kommer bli som att träffa sin bästa kompis för första gången om man ska ta en ganska konstig metafor. Det är svårt att förklara, men folk känner nog igen sig.Jag är rädd för att jag kommer börja tjuta klimaxet i Fix You för att det är så fruktansvärt bra och stort för mig att få höra live. Antagligen inte men kommer det kommer så kommer det! Jag ska hoppa och leva mig in i varje tiondel av låtar som Lovers in Japan, Yellow, Viva la Vida, Life in Technicolor, Politik, Clocks. Ja listan på låtar som är hur bra som helst kan ju göras hur lång som helst.
Jag längtar så till att få stå där på inneplan och skrika ut allt dessa låtar har betytt för mig under två timmars tid, imorgon är det dags. Jag ska njuta av varje sekund!
/erik
Detta inlägg ska inte handla om vad jag gjort i sommar, det får kanske komma i ett senare inlägg. Detta inlägg ska inte handla om något som har hänt ännu överhuvudtaget, utan om förväntningar och förhoppningar inför morgondagen. Dagen då en stor dröm kommer gå i uppfyllelse. Jag och Coldplay möts äntligen för första gången. På min lista över band och artister att se innan döden ligger de högst upp.
Coldplay är mitt absoluta favoritband alla kategorier. I vintras var jag alldeles för sent ute och dåligt informerad om att de skulle spela i Sverige igen i år, så när jag började söka biljetter var det ju såklart på tok för sent. Våren och sommaren har bestått av många fördömmande tankar mot mig själv för att jag inte skaffade biljetter direkt. Speciellt eftersom rykten har sagt att de ska lägga av eller i alla fall ta en längre paus, så detta kunde vara lite av sista chansen. Så en dag när jag sitter i min varma postbil kommer ett sms som får alla dessa tankar att suddas ut totalt. Jag har blivit bönhörd, ett erbjudande om att köpa två ståplatsbiljetter för ordinarie pris dyker upp från egentligen ingenstans. Några snabba beslut senare och de är mina. Jag har strålat ända sedan dess, väntat, laddat upp, drömt mig bort många gånger.
Imorgon är det alltså dags, 22 augusti 2009. Stockholm Stadion. Jag, Lina, Coldplay och antagligen några fler kommer vara där. Jag är lite rädd för att jag har för stora förväntningar på hur det kommer vara. I mina tankar senaste veckorna har det varit den mest fantastiska spelningen som gjorts. Men jag kommer njuta varenda sekund och jag vet redan nu att jag kommer säga efteråt att det var det bästa jag sett. Konserten kommer bli en känslosam resa antagligen. Deras låtar har betytt otroligt mycket genom svåra och glada passager genom livet. Jag är ju en sådan människa som vänder sig till musik för att få ut känslor. The Scientist och Fix You kommer bli väldigt känslosamt. Varje ord ska skrikas ut med känsla från min sida och ta mig igenom ganska många års upplevelser på en och samma gång, positiva och negativa. Hur som har ju alltid deras låtar varit som den vännen jag talat ut för. Så det kommer bli som att träffa sin bästa kompis för första gången om man ska ta en ganska konstig metafor. Det är svårt att förklara, men folk känner nog igen sig.Jag är rädd för att jag kommer börja tjuta klimaxet i Fix You för att det är så fruktansvärt bra och stort för mig att få höra live. Antagligen inte men kommer det kommer så kommer det! Jag ska hoppa och leva mig in i varje tiondel av låtar som Lovers in Japan, Yellow, Viva la Vida, Life in Technicolor, Politik, Clocks. Ja listan på låtar som är hur bra som helst kan ju göras hur lång som helst.
Jag längtar så till att få stå där på inneplan och skrika ut allt dessa låtar har betytt för mig under två timmars tid, imorgon är det dags. Jag ska njuta av varje sekund!
/erik
